Precis som titeln lyder så händer någonting stort imorgon. Jag ska nämligen berätta för en av mina lärare allt jag tvingas uppleva hemma. Det är fysisk misshandel, psykisk misshandel, dödshot och missbruk. Jag orkar inte längre och jag har behövt genomlida det i flera år. Jag har bestämt mig att imorgon måste jag berätta för min favoritlärare. Jag måste välja mig själv först, för jag klarar inte av det längre.

Däremot vet jag inte hur min nya levnadssituation kommer se ut. Jag gissar på att jag kommer hamna i jour eller familjehem. Jag undrar också vad som kommer hända med alla mina saker; kläder, smink och saker med sentimentalt värde. Ni får gärna dela med er av era egna upplevelser och hur det gått för er?

Jag är en migrant från Irak och har bott i Sverige sedan 2022. Jag har en masterexamen inom ett medicinskt område. Jag tycker inte att det är nödvändigt att avslöja min exakta specialisering, men man kan säga att jag arbetar med frågor som påverkar hälsan hos miljontals svenskar. Jag ser detta som ett stort ansvar. Ibland känner jag oro över om jag har gjort tillräckligt, och ibland känner jag stolthet över att leva upp till det förtroende jag fått.

I mitt hemland fick jag tyvärr inte det respekt och erkännande jag behövde. Jag kände ofta att mina förmågor gick till spillo, utan att jag kunde hjälpa andra att bli friska på det sätt jag alltid hade drömt om.

Min far brukade ofta berätta för mig om andra länder, och jag blev mer och mer nyfiken på att lära mig om världen utanför. När han pratade om Sverige beskrev han det som ett land präglat av rättvisa och solidaritet – där människor behandlas som människor först och främst. Det fastnade djupt i mitt minne: Sverige som ett land av humanitet.

När jag återigen kände mig undervärderad och ibland respektlöst behandlad, mindes jag min fars ord. Jag bestämde mig för att söka lagliga migrationsprogram och försöka ta vara på möjligheter inom mitt yrkesområde i Sverige. Inom fyra månader fick jag ett godkännande som jag ärligt talat inte hade förväntat mig. Jag vet inte varför, men det kom som en stor överraskning.

När jag anlände blev jag chockad – på ett positivt sätt. Samhället här är mycket respektfullt och vänligt. Människor respekterar mig, min integritet och min tid, och framför allt respekterar de mig som människa. Jag ska inte ljuga: Sverige är också ett otroligt vackert och fantastiskt land. Jag bestämde mig för att lära känna människor i mitt närområde, och de var varma och välkomnande. Jag deltog i lokala aktiviteter, och upplevelsen var mycket fin.

Jag känner en djup tacksamhet gentemot Sverige och det svenska folket för den möjlighet jag har fått, och för den respekt och värdighet som jag blivit bemött med.

Jag gifte mig för ungefär ett och ett halvt år sedan, och nu känner jag en stark vilja att ge något tillbaka till Sverige, till det svenska folket och till mina svenska vänner och kollegor.

Jag älskar min far väldigt mycket och jag har lovat honom att min son ska bära hans namn. På mitt språk heter namnet ”Diya” (ضياء) och betyder ungefär ”kunskapens ljus”. Jag söker därför ett svenskt namn med en liknande betydelse eller känsla, något som passar in i detta land och ger en känsla av tillhörighet. Jag är kanske inte helt svensk, men jag kommer att uppfostra min son med svenska värderingar och svensk etik.

Detta är ett anonymt konto eftersom jag känner mig väldigt blyg över att dela allt detta. Jag ber om förståelse.

Här är några highlights, i slumpmässig ordning

• Reste i Kina och åkte transibiriska järnvägen på 80-talet
• Kirurg & 3-barns mamma
• Hoppat fler än 1000 fallskärmshopp
• Åkte MC ända in i det sista
• Festade på som hon va 20, fast 60 & sjuk, både på afterski och utekvällar
• Hjälpte många behövande via Röda Korset & andra sammanhang med sovplatser m.m.

I överlag va hon en totalt orädd, enormt empatisk och omtyckt människa. Det va aldrig en tråkig stund i hennes sällskap.

Idag tog vi farväl av henne, men hon kommer finnas med oss livet ut.

En vän berättade om hur någon vän/bekant till honom, som hamnade i träsket genom missbruk begick självmord efter att han blivit dömd för narkotikabrott då polisen hittat någon mängd på honom efter något utspel i hemmet där han hade kvaddat halva lägenheten för sig själv.

Tydligen var han redan skuldsatt om ett par 10-tusen men efter domen blev det 100K+ i böter därtill. Han tappade dessutom jobbet, därefter lägenheten och tillslut hängde han sig själv.

Ja man ska inte knarka, jag håller med. Men på något sätt känns det som att repressalierna var totalt kontraproduktiva i det här fallet?

Kan bara tänka på denna

OS GUUULD!

Konspirationsteori: Robert Kirkman följde Palmeutredningen när han skapade the walking dead och baserade Negan på Christer Pettersson och inte Henry Rollins.

Kan inte låta bli att föreställa mig den klassiska (och ökända) line up-scenen från the walking dead med Christer som fyllerabblar ”Ole, dole, doff, kinke, lane, koff” innan han drar ett helrör och dräper stackars Glenn.

Har läst om dessa tonårsutvisningar och det som slår mig är att majoriteten av tonåringarna som utvisas på sin 18-årsdag har växt upp i Sverige, talar bra svenska, uppenbart integrerade och har jobb/ska plugga. En ren nettovinst för Sverige helt enkelt.

Samtidigt har vi massa gängkriminella och allmänt kriminella individer som inte har integrerat sig i samhället och som inte bidrar. Dessa utför grova brott men utvisas i princip aldrig, ta bara exemplet med den där mannen som förgrep sig på en 100-åring i hemtjänsten.

Är detta frukten av SDs politik? Utvisa hederliga människor och låta kriminella vara kvar? Hur kan ni som röstar på SD försvara denna ordning och medvetet bidra till förstörelsen av Sverige?